Johns blogg: Hultsfred

Kom just hem från Hultsfred och fy fan vad bra det var!
Det var dock lite kaos i början. Kaoset började med att på måndagskvällen, alltså dagen innan vi skulle åka, fick vi reda på att våran bil måste in på verkstaden för något bromsfel och den skulle inte komma ut förrän torsdag. Hjälp. Vi som var 100% inställda på att åka på tisdagen för att få 2 dagars förfestande och insupande av festivalatmosfären. I panik ringde vi runt och försökte ordna något fordon till morgondagen, dock utan större framgång. Det var när Jim bestämde sig för att köpa en bil som vi såg en utväg. Sagt och gjort, han kollade upp en fräsch Audi 100 från blocket.se med fungerande AC, elhissar, centrallås, ganska stort utrymme och en helt ny überstilig CD-stereo (som dock inte fungerade), åkte till Stenhagen och köpte den. Värt att nämna är att detta var runt 22.00 på kvällen, så det var ett riktigt sista-minuten-impulsköp.

Ambitionen var att komma iväg vid 13.00 på tisdagen. Efter ett lagom segt besök i centrum, en fet shoppingrunda på ÖB (chips, hink, dunk, solstolar, el-tejp, batterier och duschcreme - kommande Hultsfredsbesökare take notes!) och en tur runt i princip hela Uppsala så var vi iväg. Klockan 16.00. Framme vid 22-tiden så parkerade vi (efter att Jim burnat med öppen ruta varpå biljetten flög ut i all världens fart, dock hittade vi biljetten) och scoutade en skön spot att sätta upp våra två tält på. Det var med bajamajor på den ena sidan och kanske ännu större skithuvuden på den andra. Inget ont om våra grannar dock, men dom var fan insane. Speciellt en av dem som hade dreadlocks och gick runt i alla möjliga utstyrslar; skrek "får man röka på tåget?" varpå de andra svarade "NEJ!" och "BLI EN BÅT!"(va?) samt intog på tok för mycket alkohol oavbrutet under hela festivalen. De andra grannarna som var en aning pyromaniska gillade att smälla av fyrverkerier och smällare i hinkar och tända eld på toapapper som nästan eldade upp deras tält. Truly entertaining.

Hela festivalen var rånajs då jag höll ett alldeles jämnt och väldoserat alkoholintag (till skillnad från många andra) samt hade bra sällskap med Jim, Fallman, Valle, Robert och Rasmus. En stor lyckostund för mig och Rasmus var när vi fick spela CS. Och då menar jag inte att själva lyckan var att få spela CS, utan vad vi tjänade på det. Det var så att vi såg en affisch där det stod att man kunde lira CS mot världseliten och vinna backstagepass. Drivna av kändiskåthet blandat med datanördsinstinkter begav vi oss raskt till Bredbandsbolagets tält där tävligen ägde rum. Jag spelade och fick 5 - 7 mot Quick, medan Rasmus faktiskt vann med 7 - 5, vilket blev ett rekord som dock kom att nås av två andra. Men slutligen räknades Rasmus som andraplatsvinnare. Hela turen var att han som vann de två åtrådda backstagepassen hade redan ett, och han gav ödmjukt bort dem till mig och Rasmus! Enorm lycka som knappt går att beskriva! Backstage var soft, men det var inte så att alla kändisar hängde där eller så. Mer en typ vip-area med vattentoaletter (så jag slapp hålla mig i 5 dagar), självklart en del kändisar och en chill bar med ganska så mycket lugnare och softare stämning än på camping- och festivalområdet.
En kväll dansade vi till Sahara Hotnights-Maria DJ'ande och träffade på Salem Al Fakir(!!!) Jag blev så överlycklig så jag gick halvpackad och halvnervös fram och sa "Fan Salem, jag avgudar din musik! Får jag en kram?" Kramade honom och sa: "Du är fan det bästa som hänt Sverige sen raketost!". Var jag fick den kommentaren ifrån vet jag inte, eftersom raketost försvann från marknaden långt innan jag var , men det kändes ändå rätt på något sätt. För han är fan det bästa som hänt Sverige på länge. Och ja, han var lika ödmjuk, gosig och snäll i verkligheten! Jag älskar verkligen honom.

Och på tal om Salem så var många av spelningarna på Hultsfred självklart nämndvärda! Salems var den absolut bästa. Han hade gjort om lite i låtarna så att det blev riktigt coola framträdanden och lite nyskapande. Gitarristen Gunnar var riktigt skön med många coola solon - i like. Hans ovannämnda energi på scen är helt otrolig. Han hoppde samtidigt som han hamrade på syntharna och ibland sprang han helt spontant runt scen i livliga energiryck som man bara blev varm i magen av och som märkbart smittade av sig på publiken. Hans publikkontakt och ödmjukhet är helt otrolig också. Han vinkar när man vinkar och säger hej när man skriker hej och säger tack när man applåderar. Detta gjorde hans spelning till en av de mest personliga, fartfyllda och glada spelningar jag har varit på. Jag kan nästan på allvar säga att jag hade betalat halva Hultsfredsbiljetten (850:- kr) för bara denna spelning.

Andra riktigt nämnvärda spelningar var för mig okända The Jai-Alai Savant - disco-punk från Chicago med lite bakttakter här och var och en sångare/gitarrist med årets frisyr och asfunkiga dansmoves, Wolfmother - Australiensisk bluesinfluerad hårdrock/stoner metal med den mest explosiva och hårda spelningen på Hultsfred -07, också med en sångares frisyr som heter duga, Mando Diao - något jag inte gillar med deras lite för självsäkra image on-stage, men fan så bra och allsångsvänliga låtar har dom, inte minst extranumret "The Band", Billy Talent - kanadensisk hardcore punkpop med en sångare som låter som en vuxen Cartman men kan få enormt häftiga skrik ur sig och sjunger bra, riktigt bra gitarriff har dom också, Flogging Molly - Irlänsk folkpunk från LA som låter ungefär som The Irish Rovers på speed, riktigt bra. Detdär var bara för att nämna några.

Sammanfattningsvis var det en bra jävla festival och jag är definitivt där näst-nästa år!

Alla bilder ägs av rockfoto.nu, jag har inte tagit dem.

The Jai-Alai Savants frontman Ralph Darden med sin frisyr och gitarr